Berättelser

HAR DU HÖRT OM NÄR….

Det finns många berättelser, både från Tändstickspalatset och Klara Strand. Här är två som vi gärna berättar igen och igen. Mycket nöje!

Berättelser

Wtf Ivar

Kreuger bestämde sig tidigt. Han behövde göra ett permanent avtryck i historien. Dessutom behövde han en bas i Stockholm för att inte alldeles förlora sin svenska identitet. Han lyckades. Som vanligt. Samtidigt blev Tändstickspalatset ett monument över en man som fullständigt fick falla fritt.

Kreugers rum var utformat för att göra intryck. Över dörren i väntrummet satt en trämosaik föreställande Sveriges äldsta tändsticksfabrik och två facklor med tre stjärnor. Väggpanelerna var av rosenträ och mahogny. Intill dörren satt ett infällt kassaskåp (ett av många i palatset) så att Kreuger, om han ville, kunde visa sina gäster var alla hemliga dokument förmodligen fanns samlade. Kassaskåpet var för det mesta öppet och olåst. I ena änden av rummet stod en soffa, två fåtöljer och ett litet runt bord. Inredningen var lika formell och förfinad som Kreugers bostad. Den sände just det budskap han ville, om en förmögen man med ett rent, klart intellekt och oklanderlig smak. Under åren florerade sålunda ett rykte om att ingen någonsin suttit i de där fåtöljerna.

Skrivbordet stod intill det första fönstret direkt till vänster. Bordets huvuduppgift var också att göra intryck. Kreuger jobbade alltid i andra rum även om han föredrog att ta emot gäster bakom ett skrivbord. Bredvid stod ett bord med tre telefoner. Den högra var direkt kopplad till Kreugers sekreterare, Karin Bökman. Den vänstra var en av världens första högtalartelefoner.

Den mellersta var en icke fungerande attrapp som Kreuger kunde få att ringa genom att trampa på en knapp under skrivbordet. Knappen var till för att på ett artigt sätt köra ut pratsamma besökare som stannade för länge. Kreuger använde också den mellersta telefonen för att imponera på viktiga personer i hans nät. När Rockerfeller kom till Tändstickspalatset låtsades Kreuger ta emot samtal från både Mussolini och Stalin. Samma kväll gav Kreuger en storslagen bankett och presenterade Rockefeller för flera ”ambassadörer” från olika länder, i själva verket inhyrda och uppklädda filmstatister. Rockerfeller reste hem fylld av entusiasm och berättade för sina närmsta:

“Den mannen är jordens salt. Han står på mycket förtrolig fot med europeiska regeringschefer. Mina herrar, vi är verkligen lyckligt lottade som är nära knutna till Ivar Kreuger.”

När allt hann ikapp Kreuger våren -32 började även palatset att berätta en annan historia, den om en man som byggde en fästning på Västra Trädgårdsgatan med en serie försvarsmurar mot en allt hotfullare omvärld. Historien om en fysisk och mental reträtt som inte slutar förrän den når det sparsamt inredda ”tysta rummet” mitt i palatset dit bara Ivar och hans sekreterare hade tillträde. What the fuck Ivar, Vad hände egentligen?

Berättelser

Klara - fram och tillbaka

Allting börjar med att Gamla Stan blir för litet och tvingar staden över kajkanterna och upp på holmarna runtomkring. Norrut bildas en stadsdel som utvecklas, blir modern, blir omodern, rivs, försvinner och ersätts av något som aldrig kommer att tillhöra någon. Förrän nu.

På 50-talet någon gång, då posten fortfarande delades ut på söndagarna, börjar rivningarna av Klarakvarteren. Det ska göras plats för en biltunnel från Sveavägen till Tegelbacken. Stadsdelen är sedan länge förslummad och eftersatt. På gårdarna står pumpar och torrdass och i lägenheterna sitter gamla hyresgäster som är lätta att kasta ut. Kvarteren är knappast någon idyll utan en blandning av bullrande tryckpressar, ljusskygga genomgångshotell och massor av hak där journalister super sig bort från en vardag de har svårt att hantera.

Förmodligen är det ändå fel att låta hela det gamla Klara nära nog spårlöst försvinna och ersättas av något så kallt och ointressant att ingen orkar gå dit eller bry sig. Idag menar många att Gamla stan är ett tydligt exempel på hur Klara kunde ha rustats upp – om den politiska viljan funnits. Men den fanns inte hos något enda parti. Protesterna var därför matta inför det till synes oundvikliga. En epok av spårvagnar, välklädda män i hatt och parisisk cafékultur är förbi. Det är dags för något nytt.

I ett par decennier består Stockholm av halvförstörda områden. Hålen i Brunkebergsåsen blottar det allra innersta och stora byggkranar svänger som diktatorsarmar över staden. En kärna ska byggas och Sergels torg är ett mäktigt försök. Att riva allt i dess omgivning, främst söder om Kulturhuset, är dock att grovt överskatta tidens förmåga att skapa hus av bestående värde. Förstörelsen av Klara sker dessutom (och lite oturligt) i en tid då ekonomin är god men arkitekturen sällan lever upp till modernismens mest omtalade succéer. Stockholm blir en mellanlandning där alla hela tiden är på väg någonstans. Det moderna är det föränderliga. Ett hus ska inte behöva stå i mer än sjuttio år, säger ett borgarråd. Ett hus är en kostym som blir sliten och omodern. Staden själv är en ram och en maskin, inte en stämning och en berättelse. Den ska vara förutsägbar och tydlig, inte ett sätt att leva.

En kontinuitet går förlorad när det lågbebyggda småborgerliga Klara blir till glas och betong.

Nuet slutar flöda genom de trånga gatorna och besökarna som strömmar ut från Centralen för att precis som i andra stora världsstäder möta något oförutsägbart, förbjudet eller farligt får ta nya vägar. Stockholmarna blir plötsligt hemlösa under en viktig period av det förflutna. När almstriden åstadkommer en vändpunkt i rivningarna 1971, är det för sent. En stor del av Klara kunde kanske ha räddats om expansionen riktats mot delar av Södermalm och bortre Kungsholmen istället. Nu har Stockholms årsringar skurits itu.

Det nya Klara misslyckas ständigt med att leva upp till politikernas löften och arkitekternas drömmar. 40 värdelösa år rinner trögt förbi men så händer något: stadsdelen ska räddas.

Belägringen är över. Hjulen ska snurra åt andra hållet. Klara beter sig ungefär som ett tidigare oönskat särkullbarn och visar, med hjälp av den oväntade kärleken, glatt upp en massa tidigare dolda färdigheter. Inställningen och det nya synsättet snabbar på utvecklingen och det blir tydligt att Klara har mycket av allt det där en stadsdel ska ha; läget, närheten till vattnet och historien.

Många menar att förändringen börjar i norr med förvandlingen av Norra Bantorget och expansionen kring Centralen för att sedan successivt dra sig åt sydost. Liv flyttar in, rörelsemönster ändras och nya stråk bildas. Ungefär tio år räknar man med att förvandlingen ska ta. Alla visioner ser såklart lite olika ut men även de mest modesta lovar stort och allt är med ens så uppenbart.

Pulsen har återvänt med hotellen och människorna. Modegraden har stigit och känslan av världsstad är åter påtaglig. Adresser klingar på något märkligt sätt bättre än för några år sedan och i vissa fall lika bra som på 50-talet. Namnen må vara de samma men associationerna är nya. ”Klara Strand”, till exempel, lever äntligen upp till det inbyggda löftet. Allt pekar åt samma håll; det finns ingen återvändo för de här kvarteren.

Klara är tillbaka, för att stanna. Igen.